Skilsmässa
råd och hjälp för dig som ska skiljas
 
 Jag vill skiljas
-->
 

Jag visste att vi borde skiljas när ...

 

 

”Plötsligt vet man bara” säger människor som har en skilsmässa i bagaget. 

Här berättar tre kvinnor om hur de förstod att deras äktenskap var bortom räddning.

 

 

 

 

Foto: Filomena Scalise

 

Bitte:

- Jag tycker att man ska skilja sig när livet är aska och du inte längre längtar efter att uppleva tillsammans med honom. När du känner att det faktiskt inte leder någonstans, vad ni än försöker. När du känner dig fången och förkrympt. När du är så intensivt olycklig tillsammans med honom att du faktiskt inte VILL att det ska funka, för så var det för mig.

Min man ville inte gå i familjeterapi men vi kunde åtminstone prata med varandra. Och visst försökte vi om och om igen att göra relationen bättre men vi hade nog gift oss av fel skäl från början.

Jag gifte jag mig för att “det var dags”, för att få trygghet och lugn, för att han var så sympatisk och klok, för att vi hade det trevligt tillsammans och delade många värderingar.

Jag är omgift idag, och den gången gifte jag mig för att inget annat i världen betydde något. Det var och ÄR den stora passionen. Vi är tvillingsjälar – men olika. Vi är värdelösa på konfliktlösning men har fruktansvärt roligt ihop. I äktenskap nr 1 var jag ständigt förälskad i andra, i äktenskap 2 existerar ingen annan man än HAN. Han är mitt liv som jag vill ha det och vi har snart varit gifta i 27 år.

 

Ingela:

- Man bara vet när man bör skilja sig. Det känns så färdigt. När det kostar mer energi än vad det ger att hålla ihop. Och då menar jag ett snitt, inte toppar och dalar. Man bara vet. Tvekar man så är det inte dags.

Sedan kan man uppleva skuldkänslor ändå. För mig var det allra jobbigaste med skilsmässan just skulden. Det var jag som ville gå och jag höll på att duka under av skuldkänslor för vad jag ställde till med. Det var mitt fel för jag ville inte längre. Omgivningen uppfattade min dåvarande man som en trevlig kille. Social glad och lättsam. Det fanns förstås en sida till. Jag var drivande, bitchig och fick alltid ta stötarna (en curlingfru) för att hålla mannen på gott humör. Mannen hjälpte till att driva skuldfrågan. Han mådde dåligt, var ledsen, kunde inte sova, och så vidare. Han var övergiven och skulle aldrig kunna älska ngon igen. Jag höll på att duka under av skuldkänslor. Hanterade dem jättedåligt. Hade samtalsstöd under själva beslutsprocessen men inte efter flytten. Det borde jag haft. Skulden är förstås aldrig en parts. Det hela löste sig med att mannen träffade en ny kvinna efter bara några månader och därmed var han inte längre mitt ansvar.

 

Marie:

- Jag såg på Oprah som ställde frågan ”Hur lång tid innan vet man?” till några kändisar i ett program om skilsmässa. Om jag inte minns fel så svarade de mellan tre och sju år innan skilsmässan var ett faktum. Det säger en hel del om vilken lång process det egentligen är och hur lång tid innan man vacklar och tvekar.

Men en dag bara vet man. Men detta har föregåtts av tusentals, om inte miljontals tankar.

Så har du någon gång tänkt tanken "om vi inte hade haft barn hade vi inte varit gifta"?

Eller tittat efter ett eget boende på hemnet och kalkylerat över kostnaderna?

Eller väntat på att din partner ska somna innan du går och lägger dig?

Eller hellre hängt tvätt en fredagskväll än suttit i soffan med din partner?

Eller tillbringat alltmer tid vid datorn och inte sett något fel i det?

Eller gärna jobbat över för att slippa komma hem?

Eller varit otrogen?

Då borde du definitivt göra något åt saken om du vill fortsätta vara gift!

 

Varför är det så vanligt att kvinnor tar initiativet till en skilsmässa?